Ja, det är väl bara att konstatera att orken inte riktigt räckt till just bloggandet... MEN, det betyder inte att jag har gett upp! Jul och nyår är passerade, och enda synderna är några kokta ägg! Men dessa högtider på pulver vill jag aldrig göra om!!!
Vikten har pekat nedåt men det har varit seeeegt. Har fortsatt att synda med ägg, det var liksom det eller "värre" för usch vad less jag varit sedan jul. Totalt är jag på -27,9 kg nu. Kommer inte att nå det magiska -30 på just pulverdieten, men den är ju faktiskt bara början på min viktresa... Jag ska nå det målet, och mer därtill.
Lite nya kläder är inhandlade, det mesta jag har börjar bli väldigt stort. Det ÄR en kick att se sig själv i spegeln nu, och att prova kläder. Av gammal vana väljer man sin vanliga storlek för att sedan gå och byta till flera storlekar mindre. Och då är jag inte på långa vägar normalviktig än. Det kanske jag aldrig blir, men ner mer i vikt ska jag.
Ibland blir jag lite deppig av just det där; att jag snart tappat 30 kg och fortfarande är så "stor". Då blir jag väldigt elak mot mig själv och ser inte alls den stora bedrift jag hittills gjort. Jag bagatelliserar den och "straffar" mig själv med negativa tankar. Jag inser ju på något plan hur fel det är, jag kan ju tex skriva om det här med viss distans, men det räcker ändå inte för att bryta mitt tankemönster...
Med det ena kommer det andra, och min sköterska på Sahlgrenska är en klok kvinna. Vi pratade om min nagelbitning. Hon sa att det i många fall handlar om självförtroende. Hon har nog rätt. En kombination av vana och brist på ork att ändra på sig själv. Och, detta kommer att låta hemskt men... Har under många år sett mig själv som fet, misslyckad och oattraktiv. Ja, det är sant. Övervikten gör att man "ger upp sig själv". Nu BÖRJAR jag att se mig själv med lite mer förlåtande ögon. Men jag har lååångt kvar. I alla fall, jag har sedan ett par veckor tillbaka slutat att bita på naglarna! Det är som att jag sakta börjar tycka att jag själv är värd en ansträngning... Det hela började väl att vakna till liv med ny hårfärg mm redan för någon månad sedan utan att jag själv insåg det.
För när det gäller övervikt så är det inte bara omgivningen som dömer en. Nej, man dömer sig själv minst lika hårt. Man känner sig ofta misslyckad, karaktärslös, osexig, onormal, hopplös... Man kommer till en punkt när man slutar bry sig. Man tycker nästan att man är värd elaka blickar och klumpiga kommentarer från folk (både nära och kära som "menar väl" och från kompletta främlingar).
Jag vill inte vara den personen. Jag vill inte känna så för mig själv. Jag vet att inte alla överviktiga känner så. Men vi är nog många...
Hade jag istället varit en vän till mig själv... Alltså om min situation varit en nära väns istället. Då vet jag precis vad jag hade sagt till henne. "Du är fin som du är". Att övervikt inte säger ett smack om en person egentligen. Ja, jag är nog betydligt bättre mot mina vänner än mot mig själv...
Jag måste bli bättre vän med mig själv. Inte vara så hård, så elak. Inte tycka att jag förtjänar dåliga saker eller att behandlas på ett visst sätt. Vikten är inte allt men det känns ändå som att den här viktresan är början på något större...
